Historia och nutid

Öhn har en egen historia parallell med Umeås utveckling. Från lantbruk till flottning är Öhn idag en stadsdel i Umeå med bostadsområden samt några näringsverksamheter.

Nutid

Ön är en närmare 2,7 km lång ö, tidigare kallad Öhn, med ett hundratal hushåll, några näringsverksamheter, Umeås vattenreningsverk VAKIN och i övrigt mestadels skog. Ön är som mest 630 meter bred. Antalet boende på Ön uppskattas till 280, varav 107 är under 25 år.

Öns sydvästra sida vetter mot Öst-Teg och Umeå flygplats och skiljs från fastlandet av den del av Umeälven som kallas Lillån. På motsvarande sätt åtskiljs nordvästra delen av Ön från Öst på stan och Sofiehem av Storån. Sedan 2001 sträcker sig Kolbäcksbron över Umeälven, och något hundratal meter av Öns sydspets har tagits i anspråk som vägsträcka mellan de båda broarna över Lillån och Storån. Sedan 1950-talet har man tagit sig till Ön via en smal bilbro från Tegssidan.

Det lär finnas 110 fågelarter på Ön varav 5 är sällsynta och 8 rödlistade. De sällsynta och rödlistade är stenknäck, svarthätta, näktergal, härmsångare, nötväcka, mindre flugsnappare, mindre hackspett, rosenfink, nötkråka, storspov, göktyt, tallbit och den berömda vitryggiga hackspetten.

Före 1700

Landhöjningen torrlade Ön under senmedeltiden och det saknas därför fornlämningar från förhistorisk tid och medeltid. Kännetecknande för Öns by är raderna med bebyggelse längs de två bygatorna. De två by-delarna, avdelade av bäcken, är kända sedan 1500-talet.

År 1571 fanns nio bönder i byn. Vid en ”geometrisk avmätning” över Ön från år 1642 (bilden till höger) redovisas också nio gårdar. De två by-delarna kallades vid denna tid ”Ytheröönn” och ”Öffuer Önn”. På 1600-talet bildade bäckens lägsta parti En liten tjärn (Viken eller Pusen). Det var resterna av en älvfåra mellan två öar som växt samman.

Öns byar hade gemensam utmark på älvens östra sida, från nuvarande Sofiehem eller Ålidhem till dalgången norr om universitetet. Här hade man beten och ängsmarker samt kvarnar i bäckarna. Parallellt med jordbruket livnärde man sig på fiske, främst laxfiske.

1700- och 1800- talen

1700-talet blev en återuppbyggnads- och expansionsperiod, efter en nedgång under senare delen av 1600-talet. Enligt en geometrisk avritning från år 1709 fanns det sju gårdar och ett torp. Odlingsmark fanns i öst och nordväst, och framförallt Ö-nabben hade en långt driven uppodlingsgrad. Den södra delen av Ön var vid denna tid helt skogsbevuxen. En liten sjö kallad Viken eller Pusen låg på norra delen av Ön. En bäck avvattnade den åt söder. Under 1800-talet torrlades sjön och ett dike grävdes åt norr.

En skutbyggningsplats omvittnas på Ön från 1700-talets början. Den antas ha legat på södra delen av Ön. På 1770-talet uppgavs flertalet av ortens fartyg vara byggda på Ön.

Efter upptäckten av en hälsobrunn år 1770 kom det in mer borgerliga influenser på Ön. Under 1800-talets andra hälft byggdes också ett antal sommarvillor av några av stadens borgare, bl.a. ”Granudden” vid Lillån samt en liknande villa vid Ö-nabben (båda rivna).

Vid det laga skiftet i Tegs och Öns byar 1876-77 hade bebyggelsen på Ön samma läge som vid den geometriska avmätningen 1642, men gårdsraden i öster hade blivit längre. En rad gårdsplatser på 1876-77 års laga skifteskarta kan kännas igen idag. Ett flertal av gårdarna brann dock ned vid stadsbranden 1888. Elden spreds via Tegs-stranden till Ön, där skogen och 22 gårdar förstördes.

1900-talet

År 1915 anlades Lillåns skiljeställe, på Öns sydvästra del. Till följd av ökade flottningsmängder togs ett nytt skiljeställe i bruk på Ön 1937. År 1967 tillkom ytterligare ett skilje.

På 1970-talet blev flottningen utkonkurrerad av landstransporter av virke och 1980 upphörde flottningen helt. Ö-bron tillkom i början av 1900-talet. Denna bro var en hängbro. På 1970-talet, när nuvarande bron byggdes, revs hängbron. Den nya bron ligger norr om det äldre brofästet.

Källa: Uppgifterna bygger i huvudsak på Kulturhistorisk bebyggelseinventering Del 1, Umeå tätort, Västerbottens Museum, Umeå kommun, Stadsbyggnadskontoret.